Det har varit rätt tomt på inlägg det senaste men det finns en förklaring till detta, jag har helt enkelt haft fullt upp och varit dålig ganska mycke. Men det får bli ett senare inlägg, detta kommer handla om  skillnaden på att leva och leva.

Kan börja med att jag är färdig behandlad sen en tid tillbaka och sitter i detta nu på flyget ner till Uppsala med pelle för att göra sista besöket och även om de låter rätt brutalt därmed göra ett avslut/ säga hejdå/ tacka för mig..kalla de va fan ni vill, sista gången är de iaf.
Grejen är den att på grund av den senaste tiden, eller för att vara mer korrekt senaste gången jag vart akut sjuk och fick föras med ambulans till Luleå så har jag bestämt mig för att ”detta är inget värdigt liv” jag ser ingen mening med att vara konstant dålig och föras in och ut på sjukan för att KANSKE leva ett par år extra, då levar ja hellre ett år till och mår hyffsat än tre år och mår skit.
Med att må skit menar ja inte att ja har lite ont i halsen utan mer att jag kräks konstant och är helvetes dålig i magen så på tvi timmar hinner jag bli så pass uttorkad och utmattad att jag svimmar. När sånt händer så är man inte nå vidare kaxig och har man dessutom hänt sisådär 20 gånger så blir man rätt trött på det. Sen för det med sig mycke annat också, psyket får sig en redig käfsmäll, många undersökningar och en helvetes massa mediciner som i sin tur ger ännu mer biverkningar, som mäst så käka ja över 4000 tabletter på ett halvår och de är då allt från antidepp, magnesium till morfin och starka sömntabletter. Vilket kroppen också vänjer sig vid så man får med jämna mellanrum höja dosen..så de är inget att hänga i granen om man säger så men det är inget som syns utanför utan det är saker som man får ta sig igenom bakom stängda dörrar. Tyvärr är de så att de händer rätt mycke bakom dessa jävla dörrar som man sällan pratar. Folk vet att man är dålig och ligger inne för 30e gången men inte mer än så. Antar att de är lite jobbigt att prata om så därför väljer man att inte prata om de och skulle man mot all förmodan göra de så vill man ha en förskönad version..oftast.

Jag har fått frågan om jag har gett upp och där med väljer att avbryta behandling och isället fokusera på att behandla symtom men grejen är den att dels så pallar inte min kropp mer cytostatika och dels så är de som jag var inne på tidigare inget värdigt liv FÖR MIG! Självklart vill jag leva men de får finnas någon gräns och för vems skulle/har jag tagit dessa helvetes tabletter? Familjen? Vänner? släkten? Sen de som lätt glöms bort är att det är inget lätt beslut att ta, skulle DU kunna titta dig själv i spegeln och ta samma beslut? Eller ens tänka tanken på vad det är man faktiskt bestämmer…det är ingen jävla ränta på nå lån utan det handlar faktiskt om liv och död. Men jag ger inte upp, jag väljer att leva på mina villkor för hade jag velat avsluta mitt liv så hade jag gjort de för längesedan och jag har dessutom haft mååååååånga tillfällen att göra de, det är bara öppna medicinskåpet så finns den valmöjligheten där så nä, ger upp gör ja inte och kommer aldrig göra för jag vill leva men som sagt så får de vara på mina villkor. Tänker inte låta cancern ta de också…FUCK NO! Men visst, det är tråkigt, ledsamt att behöva ta ett beslut som med största sannorlikhet kommer förkorta ens liv ytterligare.