Nu får de fan vara nog!

Jag har under den senaste dagarna fått klagomål/ gnäll om att jag inte svarar i telefonen alla gånger...eller snarare sällan. Och då antas att jag inte bryr mig, vilket är så långt från sanningen som man kan komma. 

Jag bryr mig i allra hösta grad men min ork och lust är långt ifrån var den var tidigare. Min enegri går åt till att ha en fungerande vardag. Dvs äta, sköta hemmet, bråka med instanser, ha koll på de 20 tal läkemelden ja petar i mig dagligen för att överhuvudtaget komma ur sängen. Detta i kombinerat med dålig sömn, viktminskning och sämre och sämre andning. Jag blir inte friskare, tvärt om...just a fact! 

Så här ska ja förklara hur min vadag ser ut
Vaknar i regel efter en lång natt med både frossa,svettningar och andnöd. Rivsrartar dagen med att trycka i mig morgonmedicinen som består av morfin, mer morfin, alvedon, ångestdämpande, stämningshöjande, luftrörsvidgande, slemlösande, lite för magen och levaxin. Plus en del sprutor i magen under dagen för att dämpa smärtan i magen. Sen äta och hoppas på att man får behålla maten men eftersom vikten bara minskar så går de....sådär. Sen vila för kroppen är helt slut. Sen ringa och boka tid för nästa gång som distriksköterskan sätter dropp eftersom apiten är åt helvete eller att man inte får i sig någonting alls. Sen är de bara att ta sig i kragen och göra de vanliga hushållsgrejerna. Efter de mer vila. Sen försöka komma ut 5-10 min för att få lite fisk luft (tur man har en sambo och vänner som pushar) sen tillbaka till soffan eller sägen för mer vila. Efter ett x antal timmar försöka (inte alltid de går) försöka träffa lite folk eller varaför inte slå på stort och handla eller ta sig till stan för att ta en glass på torget. Sen är orken slut. Det jag vill komma till är att jag hela tiden måste göra prioriteringar om vad jag lägger min energi på. Tex att duscha innebär att jag inte orkar ta mig ut resten av dagen.  

Så att folk (som inte ens vet hur min vardag ser ut) har mage att klaga på att inte orkar svara i telefonen 24/7 eller att ens tänka en tanke på varför jag inte svarar är....helt obegripligt. Ska tillägga att dessa människor som "bryr sig och vill veta hur ja mår" men dom kan inte ta sanningen för den är för jobbig. HUR I HELVETE GÅR DET IHOP?  Så om du inte kan ta svaret, ställ inte frågan! (fucktard) Alternativet är att ja hör av mig om allt så kanske de människorna förstår, men jag tvivlar på att de inte skulle vara särskillt uppskattat i längden...eller?


Ni som känner mig vet att ja hör av mig, även om det tar tid. Som sagt, jag har inte glömt er som har stått vid min sida under tuffa tider, ni kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, alltid!  Och ni andra som fortsätter agera arga surkukar pga ignorans eller oförståelse...well, go fuck yourself!  


Allmänt | | Kommentera |

Nu då?

Mjo. Nu var det ett tag sen igen ja skrev något så känner att det är dags att ordbajsa lite. Kruxet är att det finns så mycke att säga men orden räcker liksom inte till. 
En tanke var att tilldela ett inlägg till tjejerna på avd men än så länge så är det bara tankar, vet liksom inte hur ja ska uttrycka mig på ett vettigt sätt men de kommer väl. Sen om min sommar med familjen som har varit uppe i omgångar men igen, orden finns inte. Och någon fotografering har det inte heller blivit, letar fortfarande efter hårddisken. Jag är just nu nere i södra sverige för att besöka familj och vänner..är redab inne på 3veckan..helvete vad tiden går! Har drygt två veckor kvar men det är mycke som ska hinnas med och visst finns det tid men samtidigt så lite...it's fucked up I know!  Men jag har iallafall hunnit med att träffa gamla klasskamrater från högst, jäklar vad mycket som kan hända på 10 år. Väldigt trevligt var det iallafall.  Och hemlängtan har man nå så gud förbannat...brukar inte ha de men denna gången är de annorlunda men jag kan inte sätta fingret på vad! Igen, 7011 tankar som bara snurrar i 200 blås vilket gör gör att man är glad,ledsen, arg, trött och lycklig samtidigt. Men det ordnar säkert upp sig när man kommer hem till vardagen igen. Nu gäller det att fokusera på det som händer här och nu...vilket är en del. Såatte...men jag har lärt mig vilka som är värda att göra det där lilla extra för och vilka man ska ge fan i, det är positivt. 
 
Take care 
Allmänt | | Kommentera |

Ljuset i helvetet.

Tänkte dela med mig av lite rena tankar som gnager i huvet. För drygt 3 månader sedan åkte jag in akut från Pite Älvdals sjukhus till akutavdelningen i Luleå med tarmvred. Vilket skulle visa sig bli det absolut värsta, brutalaste och smärtsammaste 1,5 dygnet jag har varit med om. Men just den biten har ja släppt, det jag inte har kunnat släppa är den sköterska som var med både under in och utskrivning. Denna sköterska tog sig tiden att själv komma in för att på något sätt försöka för eller ursäkta med tårar i ögonen hur min cancer-historia och senaste året har sett ut, hur de påverkade henne på på och utanför jobbet. Hon försökte kort och gott ursäkta att hon blev väldigt berörd och tyckte att ingen ska behöva gå igenom något sådant och var så arg och ledsen över de rena helvetet som cancern ställer till med för människor i alla åldrar. Det jag inte kan få ur mitt huvud är hennes blick med tårar i ögonen när hon säger detta, inte för att jag på något sätt tycker att det är fel utan för att hon är stark nog som VÅGAR säga vad hon tycker, tänker och känner. För det minnet väger mer än allt de negativa som hände. Men vad gör man åt detta? För jag vill och önskar få tala med henne igen...för min egen del.
 
Take care 
Cancer | | Kommentera |
Upp