Jag har under den senaste dagarna fått klagomål/ gnäll om att jag inte svarar i telefonen alla gånger...eller snarare sällan. Och då antas att jag inte bryr mig, vilket är så långt från sanningen som man kan komma. 

Jag bryr mig i allra hösta grad men min ork och lust är långt ifrån var den var tidigare. Min enegri går åt till att ha en fungerande vardag. Dvs äta, sköta hemmet, bråka med instanser, ha koll på de 20 tal läkemelden ja petar i mig dagligen för att överhuvudtaget komma ur sängen. Detta i kombinerat med dålig sömn, viktminskning och sämre och sämre andning. Jag blir inte friskare, tvärt om...just a fact! 

Så här ska ja förklara hur min vadag ser ut
Vaknar i regel efter en lång natt med både frossa,svettningar och andnöd. Rivsrartar dagen med att trycka i mig morgonmedicinen som består av morfin, mer morfin, alvedon, ångestdämpande, stämningshöjande, luftrörsvidgande, slemlösande, lite för magen och levaxin. Plus en del sprutor i magen under dagen för att dämpa smärtan i magen. Sen äta och hoppas på att man får behålla maten men eftersom vikten bara minskar så går de....sådär. Sen vila för kroppen är helt slut. Sen ringa och boka tid för nästa gång som distriksköterskan sätter dropp eftersom apiten är åt helvete eller att man inte får i sig någonting alls. Sen är de bara att ta sig i kragen och göra de vanliga hushållsgrejerna. Efter de mer vila. Sen försöka komma ut 5-10 min för att få lite fisk luft (tur man har en sambo och vänner som pushar) sen tillbaka till soffan eller sägen för mer vila. Efter ett x antal timmar försöka (inte alltid de går) försöka träffa lite folk eller varaför inte slå på stort och handla eller ta sig till stan för att ta en glass på torget. Sen är orken slut. Det jag vill komma till är att jag hela tiden måste göra prioriteringar om vad jag lägger min energi på. Tex att duscha innebär att jag inte orkar ta mig ut resten av dagen.  

Så att folk (som inte ens vet hur min vardag ser ut) har mage att klaga på att inte orkar svara i telefonen 24/7 eller att ens tänka en tanke på varför jag inte svarar är....helt obegripligt. Ska tillägga att dessa människor som "bryr sig och vill veta hur ja mår" men dom kan inte ta sanningen för den är för jobbig. HUR I HELVETE GÅR DET IHOP?  Så om du inte kan ta svaret, ställ inte frågan! (fucktard) Alternativet är att ja hör av mig om allt så kanske de människorna förstår, men jag tvivlar på att de inte skulle vara särskillt uppskattat i längden...eller?


Ni som känner mig vet att ja hör av mig, även om det tar tid. Som sagt, jag har inte glömt er som har stått vid min sida under tuffa tider, ni kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, alltid!  Och ni andra som fortsätter agera arga surkukar pga ignorans eller oförståelse...well, go fuck yourself!