Nu får de fan vara nog!

Jag har under den senaste dagarna fått klagomål/ gnäll om att jag inte svarar i telefonen alla gånger...eller snarare sällan. Och då antas att jag inte bryr mig, vilket är så långt från sanningen som man kan komma. 

Jag bryr mig i allra hösta grad men min ork och lust är långt ifrån var den var tidigare. Min enegri går åt till att ha en fungerande vardag. Dvs äta, sköta hemmet, bråka med instanser, ha koll på de 20 tal läkemelden ja petar i mig dagligen för att överhuvudtaget komma ur sängen. Detta i kombinerat med dålig sömn, viktminskning och sämre och sämre andning. Jag blir inte friskare, tvärt om...just a fact! 

Så här ska ja förklara hur min vadag ser ut
Vaknar i regel efter en lång natt med både frossa,svettningar och andnöd. Rivsrartar dagen med att trycka i mig morgonmedicinen som består av morfin, mer morfin, alvedon, ångestdämpande, stämningshöjande, luftrörsvidgande, slemlösande, lite för magen och levaxin. Plus en del sprutor i magen under dagen för att dämpa smärtan i magen. Sen äta och hoppas på att man får behålla maten men eftersom vikten bara minskar så går de....sådär. Sen vila för kroppen är helt slut. Sen ringa och boka tid för nästa gång som distriksköterskan sätter dropp eftersom apiten är åt helvete eller att man inte får i sig någonting alls. Sen är de bara att ta sig i kragen och göra de vanliga hushållsgrejerna. Efter de mer vila. Sen försöka komma ut 5-10 min för att få lite fisk luft (tur man har en sambo och vänner som pushar) sen tillbaka till soffan eller sägen för mer vila. Efter ett x antal timmar försöka (inte alltid de går) försöka träffa lite folk eller varaför inte slå på stort och handla eller ta sig till stan för att ta en glass på torget. Sen är orken slut. Det jag vill komma till är att jag hela tiden måste göra prioriteringar om vad jag lägger min energi på. Tex att duscha innebär att jag inte orkar ta mig ut resten av dagen.  

Så att folk (som inte ens vet hur min vardag ser ut) har mage att klaga på att inte orkar svara i telefonen 24/7 eller att ens tänka en tanke på varför jag inte svarar är....helt obegripligt. Ska tillägga att dessa människor som "bryr sig och vill veta hur ja mår" men dom kan inte ta sanningen för den är för jobbig. HUR I HELVETE GÅR DET IHOP?  Så om du inte kan ta svaret, ställ inte frågan! (fucktard) Alternativet är att ja hör av mig om allt så kanske de människorna förstår, men jag tvivlar på att de inte skulle vara särskillt uppskattat i längden...eller?


Ni som känner mig vet att ja hör av mig, även om det tar tid. Som sagt, jag har inte glömt er som har stått vid min sida under tuffa tider, ni kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, alltid!  Och ni andra som fortsätter agera arga surkukar pga ignorans eller oförståelse...well, go fuck yourself!  


Allmänt | | Kommentera |

Nu då?

Mjo. Nu var det ett tag sen igen ja skrev något så känner att det är dags att ordbajsa lite. Kruxet är att det finns så mycke att säga men orden räcker liksom inte till. 
En tanke var att tilldela ett inlägg till tjejerna på avd men än så länge så är det bara tankar, vet liksom inte hur ja ska uttrycka mig på ett vettigt sätt men de kommer väl. Sen om min sommar med familjen som har varit uppe i omgångar men igen, orden finns inte. Och någon fotografering har det inte heller blivit, letar fortfarande efter hårddisken. Jag är just nu nere i södra sverige för att besöka familj och vänner..är redab inne på 3veckan..helvete vad tiden går! Har drygt två veckor kvar men det är mycke som ska hinnas med och visst finns det tid men samtidigt så lite...it's fucked up I know!  Men jag har iallafall hunnit med att träffa gamla klasskamrater från högst, jäklar vad mycket som kan hända på 10 år. Väldigt trevligt var det iallafall.  Och hemlängtan har man nå så gud förbannat...brukar inte ha de men denna gången är de annorlunda men jag kan inte sätta fingret på vad! Igen, 7011 tankar som bara snurrar i 200 blås vilket gör gör att man är glad,ledsen, arg, trött och lycklig samtidigt. Men det ordnar säkert upp sig när man kommer hem till vardagen igen. Nu gäller det att fokusera på det som händer här och nu...vilket är en del. Såatte...men jag har lärt mig vilka som är värda att göra det där lilla extra för och vilka man ska ge fan i, det är positivt. 
 
Take care 
Allmänt | | Kommentera |

Just some pure thoughts

Det har varit rätt tomt på inlägg det senaste men det finns en förklaring till detta, jag har helt enkelt haft fullt upp och varit dålig ganska mycke. Men det får bli ett senare inlägg, detta kommer handla om  skillnaden på att leva och leva.

Kan börja med att jag är färdig behandlad sen en tid tillbaka och sitter i detta nu på flyget ner till Uppsala med pelle för att göra sista besöket och även om de låter rätt brutalt därmed göra ett avslut/ säga hejdå/ tacka för mig..kalla de va fan ni vill, sista gången är de iaf.
Grejen är den att på grund av den senaste tiden, eller för att vara mer korrekt senaste gången jag vart akut sjuk och fick föras med ambulans till Luleå så har jag bestämt mig för att ”detta är inget värdigt liv” jag ser ingen mening med att vara konstant dålig och föras in och ut på sjukan för att KANSKE leva ett par år extra, då levar ja hellre ett år till och mår hyffsat än tre år och mår skit.
Med att må skit menar ja inte att ja har lite ont i halsen utan mer att jag kräks konstant och är helvetes dålig i magen så på tvi timmar hinner jag bli så pass uttorkad och utmattad att jag svimmar. När sånt händer så är man inte nå vidare kaxig och har man dessutom hänt sisådär 20 gånger så blir man rätt trött på det. Sen för det med sig mycke annat också, psyket får sig en redig käfsmäll, många undersökningar och en helvetes massa mediciner som i sin tur ger ännu mer biverkningar, som mäst så käka ja över 4000 tabletter på ett halvår och de är då allt från antidepp, magnesium till morfin och starka sömntabletter. Vilket kroppen också vänjer sig vid så man får med jämna mellanrum höja dosen..så de är inget att hänga i granen om man säger så men det är inget som syns utanför utan det är saker som man får ta sig igenom bakom stängda dörrar. Tyvärr är de så att de händer rätt mycke bakom dessa jävla dörrar som man sällan pratar. Folk vet att man är dålig och ligger inne för 30e gången men inte mer än så. Antar att de är lite jobbigt att prata om så därför väljer man att inte prata om de och skulle man mot all förmodan göra de så vill man ha en förskönad version..oftast.

Jag har fått frågan om jag har gett upp och där med väljer att avbryta behandling och isället fokusera på att behandla symtom men grejen är den att dels så pallar inte min kropp mer cytostatika och dels så är de som jag var inne på tidigare inget värdigt liv FÖR MIG! Självklart vill jag leva men de får finnas någon gräns och för vems skulle/har jag tagit dessa helvetes tabletter? Familjen? Vänner? släkten? Sen de som lätt glöms bort är att det är inget lätt beslut att ta, skulle DU kunna titta dig själv i spegeln och ta samma beslut? Eller ens tänka tanken på vad det är man faktiskt bestämmer…det är ingen jävla ränta på nå lån utan det handlar faktiskt om liv och död. Men jag ger inte upp, jag väljer att leva på mina villkor för hade jag velat avsluta mitt liv så hade jag gjort de för längesedan och jag har dessutom haft mååååååånga tillfällen att göra de, det är bara öppna medicinskåpet så finns den valmöjligheten där så nä, ger upp gör ja inte och kommer aldrig göra för jag vill leva men som sagt så får de vara på mina villkor. Tänker inte låta cancern ta de också…FUCK NO! Men visst, det är tråkigt, ledsamt att behöva ta ett beslut som med största sannorlikhet kommer förkorta ens liv ytterligare.

 

Allmänt, Cancer | Cancer | | 2 kommentarer |
Upp